kreativitet

Nu har det gått en tid. Inte bara en dag. Hon känner det. I kroppen. I luften.

Hon öppnar trött ögonen. Hon ser.
Hon känner. Hon är.

Där är någon. Han ser på henne. Hon tittar tillbaka. Stirrar.
Hon förstår var hon är. Blir orolig.
Vad har hänt?

Hon börjar bli medveten. Hon börjar minnas.

Tiden har gått. Hon känner det. Det var längesen nu. Hon minns. Känslan. Paniken. Rädslan.

Handen. Den är kvar. Varm. Trött. Givande.

Hon ser. Rummet. Väggarna.
Hennes hals är torr. Hon kan inte svälja. Smärta. Törst.
Hon vill ha kontakt. Hon vill försöka. Energin börjar komma tillbaka. Adrenalinet gör sig sakta redo. Hon känner kicken komma krypande. Som en våg inom henne. Kraften tar över. Hon samlar den för att försöka lyfta sin hand. Ett försök. Misslyckande. Återigen samlar hon kraft för att försöka röra vid handen som vilar mot hennes kropp. Hon lyckas den här gången. Adrenalinet pumpar genom hennes hela existens. Det känns som om hon ska spricka vilken sekund som helst. Hoppet. Tron. Längtan. Viljan.

Handen rycker till. Rösten. Hon hade rätt.
Lycka.

Värme. Klibbigt. Hon försöker igen, försöker att öppna ögonen. Denna gång går det. Smärta. Det bländande ljuset bränner i ögonen. Hon blinkar i hopp om att ögonen ska vänja sig vid det starka ljuset.
Hon känner en hand. Den är varm. Den rör sig sakta över hennes kropp.
Hon känner. Hud. Värme. Hon inser att hon är tillbaka.
Hon känner. Hon är.

Ögonen börjar sakta vänja sig vid ljuset. Hon kan urskilja konturer. Konturer av ett rum. Paniken som tidigare hade satt sina starka klor i hennes själ hade nu försvunnit som ett moln. Rummet börjar forma sig och sakta kommer minnena tillbaka till henne. Hon minns. Hon ler. Inom sig känner hon värmen stiga. Värmen tar över, ger henne energi. Hon formar läpparna, försöker skjuta ut ett ljud. Tystnad. Hon känner adrenalinet rusa i ådrorna. Hon tar ny kraft. Formar läpparna, kämpar med stämbanden. En viskning. Ett ljud. Handen. Den stannar upp, bara för en kort stund.

Ögonen har helt vant sig vid ljuset nu. Känslan i kroppen börjar komma tillbaka. Handen. Den är kvar. Stilla. Hon tror hon vet. Är inte säker, men hon tror.
Hon ler.

Hon känner. Men vad är det hon känner? Hon vet att det känns, är det behagligt, är det ett obehag, är det smärta? I mörkret famlar hon med händerna över kroppen. Den är kvar. Hon är kvar. Hon finns. Hon är.

Sakta och relativt smärtsamt försöker hon öppna ögonen. Det går inte. Sakta stiger paniken, som vatten i floden, inom henne. Hjärtat slår hårdare, det hoppar nästan ur bröstet på henne. Vad är det som händer? Vad har hänt? Miljontals frågor ploppar upp innanför pannan på henne. Inget svar. Hjärtat slår fort nu. Snabbt, hårt, ont. Minnesbilderna vill inte komma. Hon försöker, det är förgäves.

Hon känner att kroppen försvinner igen. Domnar. Hon kämpar mot tröttheten. Den tar över hennes medvetande med enorm kraft. Hon försvinner bort i ett land som inte finns. Hon är medveten om att hon är utan medvetande. Hon är utan allt. Hon har inget. Nu är hon borta igen. Men hon vet att hon kommer tillbaka. Snart. Hon tänker inte ge upp. Bara vila lite innan hon kämpar på riktigt. Sömnen kommer in och tar över. Nu är hon borta.